3 Veckor på CSK del 1.

yes, tänkte uppdatera er om vad som har hänt i mitt liv de senaste 3 veckorna. 
Hade planerat att skriva lite dagbok för varje dag som skule gå men det blev allt svårare och svårare för mig psykiskt. Så jag skippar det. 
Men kan dra lite snabbt vad som hände i början innan jag blev inlagd. 
Även förklara arför jag är inlagd m.m.
 
Dagarna före och förlossningen.
 
Måndagen den 8e April kom jag in till barnmorskan för att göra en hinnsvepning. Var tyvärr inte tillräckligt öppen för att lyckas utföra en. 
Fick lite mycket känslor under besöket och hon såg hur det tärde på mig. 
Vi bokade in en igångsättning till den 16de men innan besöket var klart så skulle hon försöka få in mig tidigare. 
På eftermiddagen samma dag så ringer hon upp och säger att jag ska in till Csk dagen efter (tisdagen 9/4) Åker in och gör en hinnsvepning och får förklarat att de har fullt på förlossningen men är välkommen tillbaka dagen efter samma tid för ytterligare en svepning och undersökning.
Kommer in på onsdagen och har börjat öppna mig mer så de gör ytterligare en svepning och förlarar att de vill sätta igång mig men tyvärr är det kaos på förlossningen. 
Och det märktes att det var kaos för läkaren som började undersöka mig fick springa iväg mitt i allt på ett akut kjejsarsnitt. Så hennes "elev" fick slutföra undersökningen. 
 
Men vi fick tyvärr åka hem efter en liten stund, men fick ett nummer vi skulle ringa till på eftermiddagen för att se om det fanns en plats till oss. 
Och där hade vi turen på vår sida. kl.16 var vi inne på CSK igen med bb väska och allt. 
 
kl. 18 fick jag mina första tabletter som skulle börja sätta igång mig. Andy åkte hem runt 8 för ingen vet hur snabbt eller långsamt dessa sätter igång. Så han passade på att sova några timmar och jag kan säga att det behövde han. Blev även uppkopplat till ett CTG för övervakning i nån timme. 
 
Mina värkar satte igång den kvällen och när klockan var 2 på natten (torsdag) så var sköterskorna tvugna att ringa andy och säga att han fick komma in för då hade jag så pass ont att jag inte kunde klara detta själv. 
 
Men det blev utdraget... Mitt vatten gick kl 7 på morgonen och sen gick jag en hel dag med kraftiga värkar. Fick insatt Epidural (ryggbedövning) vid 13.00 Fick även morfin för att kunna sova nån timme. 
När klockan började närma sig 22 på kvällen var värkarna i full gång och jag kunde knappt holla borta krystningarna. 
 
Massa prover togs på bebis och allt och 22.40 kunde jag börja krysta. Jag var trött och svag efter ca 20 timmar med värkar och minimalt med sömn. 
Men allt slutar ju inte lyckligt. 
Wincent tittar ut med hjälp av sugklocka 23.07 men då sitter fortfarande axlarna fast i mit bäcken. Så en efter en kallas personal in och alla försöker hjälpas åt med att vända honom rätt vilket var väldigt svårt. Minuterna går och jag flyger runt i sängen. Ena sekunden är mina ben uppe i luften och nästa står jag på alla 4. 
 
Det slutar med att de var tvugna att bryta hans vänstra överarm för att lyckas få ut honom. 
Han försvinner iväg med läkaren och Andy hack i häl. Hinner varken se honom eller nånting. Men allvarligt förstår jag att det har varit hela tiden. 
Efter sista provet som läkaren tog och sa rakt ut att ungen måste ut. Då var jag berädd på att bli utrullad till operation men nix, det var allvarligare än så. Det hade tagit för lång tid. 
 
Medan Andy är borta hos Wincent så blir jag sydd och avtvättad. Jag börjar känna mig piggare och adrenalinet ökar i kroppen. 
När Andy väl kommer tillbaka 30 minuter efter är jag nästan uppe på benen igen och springer. Jag får en eva-stol och knatar ut till Neonatalavdelningen där vår lille grabb ligger i kuvös med syrgas. 
 
Efter en stund hos honom går vi tillbaka till rummet och får fika och jag duschar av mig allt blod, svett och tårar. 
 
Vi var då föräldrar till en gosse på 4660g och 56.5cm lång. 
 
 
 
 
 


« Tidigare inlägg Nyare inlägg »