I dag är det 3 veckor sedan jag blev inskriver på förlossningen. 

 

Efter en långdragen och komplicerad förlossning så fick det med sig vissa följder för både mig och grabben. 

 

Dagen efter förlossning var det svårt att gå. Jag gick med Eva-stolen vart jag än skulle. Tänkte att detta är nog rätt så normalt efter en förlossning. Men icke. Dagarna gick och lördag natt kom. 

Skulle på toa och fick hjälp upp ur sängen. På väg från toa går det inte längre, jag kommer ingen stans. Personalen försöker hjälpa mig men det gör så fruktansvärt ont. Benet låste sig på plats. 

3m från sängen står jag och är så trött och har så ont. 

 

Det tog ca 30 min att ta mig till sängen så jag kunde lägga mig. Smärtorna strålar ut i låren, bäcken och livmoder. 

De gör en undersökning och ett VUL (vaginalt ultraljud). Ser att det står en stor ansamling urin i blåsan vilket är väldigt konstigt då jag precis var på toaletten. Iaf så sätter de en kateter och tappar ur ca 1300ml. Smärtan dämpas något men ändå inte tillräckligt. Har även fått en infektion i klippet de gjorde vid förlossning och att nått stygn gått upp. 

 

Får lite smärtstillande och kan sova nån timme. På dagen blir det massa undersökningar. Ytterligare VUL och undersökning av bäcken. 

Blir till att göra en CT röntgen senare på dagen vilket resulterar i att jag blir sängliggandes resten av dagen och natten. 

 

Blir insatt på Antibiotika mot infektionen, och även antiinflamatoriska för smärtorna i bäcken. 

Lyckas få en rullstol så jag kan ta mig runt i rummet någon dag senare. 

Men när väl smärtorna där släpper och jag kan röra mina ben så sätter min ischias in. 

Värre Ischias har jag aldrig varit med om. Så kan inte gå ändå. så minsta lilla felrörelse så skriker man nästan av smärta. 

 

Dagarna går och jag blir något bättre, men nu börjar det kännas som att personalen bara vill bli av med en från avdelningen. De sätter ut min extra smärtlindring och tar rullstolen. Det resulterar i att jag blir sittande i sängen hela dagen och kan knappt komma till toaletten. Vet ej hur de tänkte där. Att jag bara ska bli bra helt plötsligt hux flux och upp och gå som om inget harhänt? 

Iaf så ser personalen på Neo hur illa där an jag är och de säger till personalen på förlossningne att nånting måste jag ha för att jag har så jävla ont. 

 

Dagen innan jag skulle bli utskriven från förlossningen och inskriven på Neonatalavdelningne så bytte de doktor. Vilket har varit min räddning. Vi pratade och hon lyssnade. Skickade direkt en remiss till ortopeden och samma dag kommer de med ett foglossningsbälte. + att sjukgymnasten skulle komma och vi skulle testa kryckor. 

Vips så samma kväll är jag uppe och springer på kryckor. 

 

Då har det gått 2 veckor. När vi väl kommer in på neonatalavdelningne hinner det knappt gå 1 dygn förrän man är satt i karantän, bara för att man delat toalett med ett par som hade nått smittsamt som kan vara farligt för förtidigt födda. Så nu har de tagit prover och nu väntar vi på sista provsvaret så vi kan slippa karantän. 1 vecka instängd efter att man äntligen kommit upp på benen. Det gör verkligen inte allt bättre. 

 

Efter en komplicerad förlossning slutade det med en bruten arm och en infektion i kroppen. 

Han får ligga inne på Neonatalen ca 5 dagar för extra tillsyn på syresättning, andning och hjärta. 

Sedan fick han flytta in till oss. 

Efter en vecka så går inte värden ner i den takt det ska och fler undersökningar görs. Det visar sig att han har 2 olika infektioner i kroppen. En e-koli och en streptukock. Så han är inte den piggaste. 

Efter ytterligare några dagar så tas bandaget av från armen och läkarna anser att armen borde vara läkt. Dock blir inte crp.t bättre. Och röntgen på armen beställs. Det visar sig att armen fortfarande är bruten och har inte läkt. 

 

Man gör ett test för att se så infektionen inte sitter i hjärnan, så blir ett ryggmärgsprov av nått slag. Som tur var visade det neggativt och vi kunde andas ut. 

Och i och med att infektionen inte vill släppa så misstänker de att den är inkapslad i benbrottet. 

 

Och nu efter 3 veckor så har crp.t blivit högre men han mår ändå bra trots omständigheterna. Armen är fortfarande bruten.

 

Men vi får se till det possitiva. Nu är sonden bortplockad så nu ammar han fritt och får bestämma själv. 

Prover tas hela tiden och nu i eftermiddag ska de göra ultraljud på huvud och mage så de inte missat nånting som infektionen kan sitta i. 

Och om det inte visar något så är det nog bara till att vänta ut infektionen och fortsätta medicinera. Och hålla tummarna på att vi snart är ute härifrån. 

 

 

 

Kan säga att detta har verkligen tärt på mitt psyke. Rätt så hårt faktiskt. 

Och mina ben har verkligen tappat i muskulatur så jag får börja träna upp dem ordenligt nu. 

 

Har sagt det till många nu när dom frågar hur det känns nu efter allt detta. 

Att jag skulle lätt kunna göra om hela min förlossning, bara för att slippa det som kom efteråt. Både gälande mig och grabben. Och det säger en hel del. för min förlossning var fan inte lätt. Och det har till och med barnmorskorna och läkarna sagt, de som var med. 

 

Hade kunnat skriva SÅÅÅÅÅÅÅ mycket längreom allt möjligt som har hänt, men känner att det orkar inte jag med riktigt.+ att det hade blivit så otroligt långt blogginlägg xD  

 

En glad och pigg liten skit är han iaf <3